Bubblan

Vi låste dörrn för att slippa se.

Allt det som hände på vår gata nyss.

Vi byggde murar för att kunna le.

Och glömde bort vår allra sista kyss.

Vår lilla bubbla har blivit tung och trång.

En giftig luft i varje andetag.

Vi spelar samma gamla tysta sång.

Och natten blir till slut en bister dag.

Det var ju vi mot en hel galen världh.

Men titta på oss nu, vad blev vi värdh?

Vi sitter fast i det vi skapade då.

Finns inga vägar härifrån att gå.

För rutorna krossas och luften tar slut.

Vi byggde ett fängelse, slipper inte ut.

Ja, glaset är splittrat och dörrn är låst.

I vår egen världh har vi blivit helt blåst.

Ja, vi har blivit helt blåst.

Neonljuset skär igenom vår ridå.

Det kastar skuggor över golvets damm.

Det finns ingenting som vi kan lita på.

När inga rena känslor längre kommer fram.

Du vänder ryggen till och stirrar på vår skugga.

Mädan klockans tunga slag i tystnaden får hugga.

Det sticker på min hud som frusna streck.

Och varje litet hopp är plötsligt borta, väck.

Det var ju vi mot en hel galen världh.

Men titta på oss nu, vad blev vi värdh?

Vi sitter fast i det vi skapade då.

Finns inga vägar härifrån att gå.

För rutorna krossas och luften tar slut.

Vi byggde ett fängelse, slipper inte ut.

Ja, glaset är splittrat och dörrn är låst.

I vår egen världh har vi blivit helt blåst.

Om staden brinner ner till aska nu,

kan vi ändå leva i mörkret, jag och du.

Du behöver inte spela så stark,

för att lämna ditt allra djupaste mark.

Jag tar emot allt det tysta,

när dina läppar har slutat kyssa.

Och om du har tappat ditt mod,

kan jag bära din alltför tunga fot.

För rutorna krossas och luften tar slut.

Vi byggde ett fängelse, slipper inte ut.

Ja, glaset är splittrat och dörrn är låst.

I vår egen världh har vi blivit helt blåst.

Lämna mig inte här i vårt palats.

Det finns ingen annan plats.

Lämna mig inte här i vårt palats.

Det finns ingen annan plats.

Inget ljus, inget ljud.

Bara jag, bara du.

Inget ljus, inget ljud.

Bara jag, bara du.